Jag tar ett djupt andetag och försöker samla mig. Vintertid är då jag har som mest att göra vid mitt skrivbord. Men min arbetsmoral verkar dock aldrig vilja infinna sig. Det finns liksom ingen inspiration eller motivation till något nytt. Jag bläddrar förstrött i några trädgårdsböcker. Tittar på bilder för att finna något som triggar mitt konstnärliga blod och får det att flyta snabbare och mer passionerat. Men inget händer och jag lämnar modlöst datorn för att fylla på fågelmataren utanför köksfönstret. Jag går på fruset grus och passerar skenkamelian.
Jag valde planterade den med omsorg för några år sedan och till min stora förtjusning är hon full med gnistrande frökapslar. Jag smeker mina stelfrusna fingrar över de fröstjärnorna och håller grenarna varsamt i min hand. Studerar deras uppbyggnad och enkla skönhet. Därinne bor det liv och kraft. Nu händer något i mitt trädgårdsmästarhjärta. Det dunkar snabbare och jag blir varm på ett konstigt sätt. Jag häller snabbt i solrosfröna i behållaren. De skvätter ut åt alla håll och hälften ligger utanför på den isfrusna backen. Jag rusar in och skriver, mina fingrar bränner nästan mot tangenterna.
Jag skriver om skenkamelian. Om den första förälskelsen. Om att skiljas från en trädgård och kärleken till växter och till skogen. Allt kommer över mig. Och jag påminns om vad livet bär i sitt sköte och vad det betyder för mig. Jag skriver snabbt, spontant och med stor inlevelse. Jag har hittat tillbaka till mitt rätta element. Några minuter, ett par sekunder nära en frökapsel kan snabbt väcka liv i en håglös insomnad trädgårdsmästare.
Bästa och mest populära fågelmaten utan konstgjorda tillsatser och smakämnen är talgfröbaren. Jag har flera hängande i trädet utanför köksfönstret. Det verkar ändå bli slagsmål om den ’fula’ korven. Tydligen mycket god..även hos Hacke hackspett som åt upp en halv på egen hand igår..
/ Victoria
