Min väninna har ett fullständigt obefintligt intresse för trädgård. Inte så att hon föraktar mitt yrke. Hon förstår bara inte riktigt hur livsavgörande det är med en terrass fylld med verbenor, sommarljus och rosenskäror i perfekta färgkombinationer. Häromdagen blev jag hembjuden på en drink i hennes trädgård.Hon bjuder alltid på Campari och juice som är alldeles för stark.
Hon har inte sopat undan löven från höstens stormar. I krukorna står förtorkad ljung ,en trasig presenning fladdrar runt i vinden. Jag sneglar på henne under tiden vi sitter där i sommarens glans och småpratar om livet. Hon utstrålar livsglädje och kraft. Hon ursäktar inte sin trädgård. Hon verkar inte bry sig om att hon inte beskurit den vildvuxna hagtornshäcken.
Jag har svårt att hålla fingrarna i styr då maskrosorna redan står i blom inom räckhåll i rosenrabatten. Hon är tydligt närvarande i vårt samtal och jag beundrar hennes förhållningsätt till kamratskap och sitt hem. Hon frågar mig inte hur hon ska beskära vinbärsbuskarna eller vad hon ska göra åt hungriga sniglar. Hon frågar hur jag mår och om jag äter ordentligt.
Hon fyller på med mer Campari och säger bestämt –’det här behöver du gumman’.. Ibland undrar jag om hon vet att jag är trädgårdsmästare och att jag är ganska noga med min hälsa? Vår vänskap har aldrig förgyllts av yttre ting. Inget tävlande om störst tomatskörd eller snyggast kök. Det låter kanske konstigt som den estet jag är, men jag älskar att komma hem till henne. Så befriande att sitta i hennes otvättade plastmöbler. Se hennes solblekta sidenblommor i hallfönstret och njuta av hela hennes sprudlande energi.
Bestämmer att jag ska prova att ha höstljungen kvar på terrassen långt in i maj nästa år. Se hur det känns och om jag fortfarande är lika lycklig.
För en nyplanterad växt är bara livets småleende, medans en väninnas omsorg är livets skrattanfall.
I år har vi varit vänner i 40 år och hon är en av de mest värdefulla personer som finns i mitt liv.
Kram V.
