Jag har inga hjärnspöken att brottas med eller mörka erfarenheter. Därför tror jag att jag har lätt att leva i tidens nuet och ta tillvara på de gåvor vi får varje dag. Jag hänförs av tystnad eller naturens eget ljud. Vindprasslande bambu, vågor som slår mot en klippa, ett barnskrik, sovande tunga andetag eller fotsteg över knarrande golv. Min barndom präglades av stor trygghet och värme. Jag kan minnas det exakta ljudet från källardörren när min farmor stängde den för att gå ut i trädgården tidiga morgnar. Jag kan erinra doften av min farmors hud. Hon smörjde sitt ansikte varje kväll med Oil of Ulay. En rosa kräm som egentligen doftar kvalmigt, men som bär med sig den varma trygga kärlek hon gav mig.
Hennes urtvättade nattlinne var så lent mot min kind när hon somnade bredvid mig på kvällarna. På köksbordets vaxduk stod alltid en gammal mjölkanna med klöver, prästkragar och kärringtand. Jag känner oändlig lycka när jag gnuggar fingertopparna mot svartvinbärsblad. Det påminner om alla de timmar jag fick tillbringa i bärplockartid. De känns ärofyllda. njutbara och livsberikande när jag tänker tillbaka. Det skulle produceras saft och gele. Pajbottnarna bakades på grahamsmjöl och fylldes med de saftiga vinbären. Vedspisen var alltid varm, och utnyttjades till max. Det värmdes vatten och kokades potatis. Vi torkade och hängde kläder på spretiga järngalgar över spisen. Konsten att ta tillvara naturens gåvor berörde mig på intet sätt då. Men som vuxen njuter jag av den grund och livskraft min farmor gav mig.
Hon blev nittiosju år gammal.
Kram V.
